Puheet ja kirjoitukset
6.6.2010
Kari Mäkinen
RIKKAAN MIEHEN TALOSSA
Saarna arkkipiispan virkaanasettamismessussa Turun Tuomiokirkossa 6.6.2010, 2. sunnuntai helluntaista
Lk 16: 19-31
Jeesus kertoo kertomuksen rikkaan miehen talosta, jonka portinpielessä viruu köyhä ja sairas Lasarus.
Se on kuva maailman todellisuudesta, silloin ja nyt. Tämä todellisuus, jossa elämme, on rikkaan miehen talo. Juuri nyt vauraiden maiden portilla on miljardi nälkäistä ihmistä. Ja lähempänä, suomalaisen hyvinvointitalon portille on pysyvästi joutunut yhä suurempi joukko ihmisiä, joitten elämä on yhteiseltä pöydältä putoavien murujen varassa.
Kertomus asettaa tämän todellisuuden perimmäiseen perspektiiviin, kuolemaa vasten. Mutta sitä ei kerrota, jotta tietäisimme, mitä on kuoleman jälkeen, vaan jotta näkisimme ihmiset ja ihmisten talon järjestyksen paljaana, niin kuin Jumala näkee.
Niin syntyy kertomuksen vahva moraalinen viesti: tämän talon yhteinen pöytä kuuluu kaikille. Mutta kertomus on enemmän. Se on myös kertomus Lasaruksesta ja rikkaasta miehestä, kahdesta ihmisestä. Se on kertomus ihmisistä tässä talossa, ihmisistä niin kuin me.
Lasaruksen paikalla talon portilla voin nähdä nuoren naisen. Hän tulee diakonian vastaanotolle ja kantaa köyhyyden häpeää. On nöyryyttävää, kun on pakko pyytää talon pöydältä pudonnutta pientä murua, että saisi lapsille viikonlopuksi ruuan ja nuorimmalle uudet kengät.
Voin nähdä talon portilla yksin asuvan vanhan miehen, joka odottaa kotipalvelun tuloa. Ehkä hänelle siinä putoaisi pieni muru ihmisen seuraa siihen päivään.
Voin nähdä masennuslääkkeiden turvin päivänsä viettävän koululaisen. Hän ei jaksa ajatella tulevaisuutta. Hän on oppinut, että menestyksen muruja ei hänelle putoa. Menestys on varattu aktiivisille, rohkeille ja sosiaalisille.
Suomalaisen rikkaan talon portin pielessä on monta tarinaa. Siellä asuvat voimattomuus, häpeä, alistuneisuus ja uhma. Siellä kysytään: onko minulle paikkaa talossa, olenko ihmisen arvoinen? Olenko vain avun kohde ja osa sosiaalista ongelmaa, joka uhkaa julkisen talouden tasapainoa? Voi olla, että yhteiseltä pöydältä putoaa jotain niin kauan kuin vauraus lisääntyy, taloudellista avustusta, lääkkeitä ja hoitopalvelua tai työvoimakoulutusta. Ne ovat välttämättömiä siihen hätään. Mutta jäljelle jää Lasaruksen kipein kysymys: nähdäänkö minut täytenä ihmisenä, jolla on kokonainen elämä, muistot, tunteet, sisäiset ilot, omat unet ja toiveet.
Kertomuksessa, joka katsoo niin kuin Jumala katsoo, Aabraham vastaa juuri siihen kysymykseen. Hän ottaa Lasaruksen luokseen, kuulee häntä. Siinä Lasarus tietää olevansa täysi ihminen.
Talossa sisällä on toinen mies. Rikas mies, joka pitää itseään talon isäntänä. Hän on kunnon kansalainen ja hyväntekeväisyyden kannattaja, ei sen huonompi ihminen kuin kuka tahansa.
Talossa sisällä rikkaan miehen paikalla saatan nähdä menestyneen miehen, joka herää aamuyöstä kiireen ja työn paineisiin ja suunnittelee lomamatkaa Kauko-Itään. Että olisi hetki jotain muuta. Siellä on nuori, joka ostaa merkkilompakon ja uuden kännykän tunteakseen olevansa oma itsensä ihmisten keskellä ja tullakseen hyväksytyksi. Sisällä talossa eletään niin kuin osataan, etsitään lohtu ja sisältö kuluttamalla niin kuin muutkin.
Mutta kertomuksessa rikkaalle miehelle käy, että hän yhtäkkiä joutuukin katsomaan paljaana, mitä elämä on ollut ja on. Kuolemaa vasten kaikki näkyy toisin. Siinä erottuu, mikä lopulta ihmiselle on tärkeää ja arvokasta.
Rikkaan miehen osa ei ole häpeä tai voimattomuus. Hänet kohtaa kauhu. Hän katsoo elämäänsä ja hänet täyttää polttava ahdistus, jano, jota vesi tai viini ei sammuta. Hän tunnistaa tyhjyyden.
Kertomuksessa rikkaalla miehellä ei ole nimeä. Hän on vain rikas mies, ei muuta. Hän on olemassa vain taloudellisen panoksensa, kulutuskykynsä ja hankkimiensa nautintojen kautta. Elämästä on tullut kulutettavien elämysten sarja, eikä ihminen enää tiedä kuka hän on. Se on rikkaan miehen syvin kauhu: olenko ollut itsenäni olemassa kenellekään? Tunteeko minua kukaan, onko kukaan ollut minusta kiinnostunut? Kauhu on sisäisen tyhjyyden ja yksinäisyyden kauhua. Hän pyytää edes Lasarusta luokseen, mutta turhaan.
Jeesuksen kertomus on surullinen kertomus talosta, jonka sisällä ja portilla ihminen on vaarassa kadottaa elämänsä. Toiselta muut epäävät sen, toinen kadottaa sen, koska luulee voivansa sen itse hankkia. Molempien kysymys on lopulta sama. Se on ihmisen peruskysymys: Onko elämälläni merkitystä ja arvoa? Olenko omana itsenäni toisille olemassa? Välittääkö minusta joku?
Kyse on ihmisarvosta. Se ei ole periaatteellinen asia. Ihmisarvo syntyy siitä kokemuksesta, että oma elämä on merkityksellistä. Se syntyy siitä, että kokee tulevansa kohdelluksi vertaisena ja arvokkaana. Että juuri minussa Jumalan antama elämä toteutuu ainutlaatuisella tavalla.
Ihmisarvo edellyttää oikeutta, ei sitä että kasvatetaan tämän rikkaan miehen talon vaurautta, jotta portin pieleen putoaisi enemmän muruja. Päinvastoin kertomus ravistelee syvältä talouden kasvuun, kulutukseen ja kilpailukykyyn perustuvan yhteiskunnan tavoitteita. Lasarus saa lopulta hyvän osan, mutta hyvä osa ei ole rikkaan miehen osa. Hyvä osa syntyy siitä, että hänet otetaan vastaan kokonaisena ihmisenä ja hän näkee, että juuri hänelle kuuluu talon koko perintö, se mikä ihmiselle Jumalan maailmassa kuuluu.
Tämä todellisuus, jossa elämme, on se talo, josta Jeesus kertoo. Ajattelen, miten monin tavoin ihmiset täällä odottavat sitä, että joku näkisi heidät sisintä myöten, näkisi kauhun, tyhjyyden, häpeän ja voimattomuuden, näkisi murentuneen tai kadonneen sisimmän. Että näkisi niin kuin Jeesuksen kertomuksessa ihminen nähdään ja kohtelisi niin kuin Aabraham kohteli Lasarusta. Siinä on tehtävä kirkolle ja ihmiselle: nähdä ihminen niin, puolustaa ja lohduttaa häntä ja kohdella häntä siten, että ihminen tietää olevansa arvokas ja hyväksytty. Niin Jumala ihmisen näkee, niin Jumala ihmistä lohduttaa, niin Jumala ihmistä kohtelee. Aamen.
Kari Mäkinen
The rich man’s house
Sermon at the Archbishop’s Installation Mass 6 June 2010, Second Sunday after Pentecost
Luke 16. 19-31
"There was a rich man who was dressed in purple and fine linen and lived in luxury every day. At his gate was laid a beggar named Lazarus, covered with sores and longing to eat what fell from the rich man's table. Even the dogs came and licked his sores.
"The time came when the beggar died and the angels carried him to Abraham's side. The rich man also died and was buried. In hell, where he was in torment, he looked up and saw Abraham far away, with Lazarus by his side. So he called to him, 'Father Abraham, have pity on me and send Lazarus to dip the tip of his finger in water and cool my tongue, because I am in agony in this fire.'
"But Abraham replied, 'Son, remember that in your lifetime you received your good things, while Lazarus received bad things, but now he is comforted here and you are in agony. And besides all this, between us and you a great chasm has been fixed, so that those who want to go from here to you cannot, nor can anyone cross over from there to us.'
"He answered, 'Then I beg you, father, send Lazarus to my father's house, for I have five brothers. Let him warn them, so that they will not also come to this place of torment.'
"Abraham replied, 'They have Moses and the Prophets; let them listen to them.'
" 'No, father Abraham,' he said, 'but if someone from the dead goes to them, they will repent.'
"He said to him, 'If they do not listen to Moses and the Prophets, they will not be convinced even if someone rises from the dead.' "
Jesus tells us a story about a rich man’s house, at whose gate languishes the sick and poor Lazarus.
This is a picture of reality, both then and now. The rich man’s house is our reality. At this moment, there are a billion hungry people at the gate of the affluent countries. And even closer, more and more people find themselves permanently at the gate of the Finnish welfare house, dependent on the crumbs falling from the table.
The story sets this reality in the ultimate perspective, in the face of death. The story is less about what happens after death than it is an injunction to see people and their house’s order exposed, as God sees them.
This gives birth to the strong moral of the story: the common table of the house belongs to everyone. But there is more. It is also a story about Lazarus and the rich man. It is a story of two men. It is a story about people in this house, people like us.
I can see a young woman in the place of Lazarus at the gate of the house. She comes at an appointed time to meet a deacon, carrying the shame of being poor. It is humiliating to have to ask for the crumbs from the house’s table, in order to provide food for the children at the weekend and new shoes for the youngest.
I can see an old man at the gate, waiting for the home help service to come. Perhaps then will fall a little crumb of human company for his day.
I can see a schoolchild getting through the day aided by antidepressants. It is too much for him to think about the future. He has learned that the crumbs of success will not fall in his path. Success is reserved for the active, brave and social.
There are many stories to be told at the gate of the rich Finnish house. Powerlessness, shame, resignation and defiance reside there. At that gate they ask: is there any place for me in the house, am I of any human worth? Am I only a recipient of aid and part of a social problem that threatens the balance of the public economy? Perhaps something will fall from the common table as long as wealth increases: financial aid, medicine and care, educational training for the unemployed. They are necessary. But Lazarus’s most painful question remains: am I seen as a full human being, who has a whole life with memories, feelings, inner joys, my own dreams and hopes?
The story tells us what God sees: Abraham answers those very questions. He receives Lazarus and listens to him; and Lazarus knows that he is fully human.
There is another man inside the house. A rich man, who considers himself the master of the house. He is a good citizen, supports charity, is no worse than any of us.
Inside the house, in the rich man’s place, I can see a successful man, who wakes in the small hours of the morning with the pressures of haste and work. He plans a holiday in the Far East, only to have a moment of something else. There is a young person, who buys a trademark wallet and a new mobile phone, just to find an identity in the midst of others and to feel accepted. They live in the house as best they can, seeking comfort and fulfilment by consuming like the rest of us.
But in the story, the rich man suddenly faces a point where he must see how bare everything is, what his life has been and still is. In the face of death, everything seems different: and all that is truly important and of human value is revealed.
The rich man’s lot is not shame or powerlessness. He faces horror. He sees his life and is filled with burning anxiety, with a thirst that water or wine cannot quench. He is confronted by emptiness.
The rich man in the story has no name. He is only a rich man, nothing else. He exists only through his financial stake, his ability to consume and gain pleasure. Life has become a succession of consumer experiences, and he no longer knows who he really is. This is the deepest horror of the rich man: have I ever been myself to anyone? Is there anyone that really knows me; is there anyone that has ever been interested in me as I am? This is the horror of inner emptiness and loneliness. He asks at least for the company of
Lazarus, but in vain.
Jesus’s parable is a sad story about a house in which and at whose gate people are in danger of losing their lives. One is denied life by others; for the other, life is lost because he thinks it can be gained by his own effort. In the end they both face the same question. It is the basic question of all human beings: Is there any meaning and value in my life? Do I exist to others as myself? Is there anyone who cares about me?
It is all about human worth. It is not a matter of principle. Human worth is born of the experience that one’s own life has a meaning. It is born of the experience of being treated and valued as an equal. It is the experience that even in my life God’s gift of life is revealed in a unique way.
Human worth requires justice, not the increase of the rich house’s wealth in order that some more crumbs might fall to the gate from its table. The story radically questions the aims and goals of a society founded on the principles of economic growth, consumerism and competitiveness. Ultimately, it is Lazarus who receives a good share, but that good share is not the rich man’s share. The good share comes from the experience of being received as a full human being, thus seeing that he himself has a share to the full inheritance of the house, which is the human share in the world of God.
This reality, which we inhabit, is the house Jesus tells us about. I think about the many ways people yearn for someone to see them as they really are, to see through all the horror, emptiness, shame and powerlessness to uncover the brokenness at their very core; yearn for someone to see their need as Jesus saw, and treat them as Abraham treated Lazarus. This is the mission for the church and for each human being: to see, defend, console and treat each human being so that they know that they are precious and accepted. This is how God sees humanity, this is how God consoles humanity, this is how God treats humanity.
Translated by Mika Pajunen and Rupert Moreton.
Kari Mäkinen
I RIKA MANNENS HUS
Predikan vid ärkebiskopens installationmässa den 6.6.2010, 2. söndagen efter pingst
Luk. 16: 19-31
Jesus berättar en liknelse om en rik mans hus, vid vars port den fattiga och sjuka Lasaros ligger.
Det är en bild av verkligheten i vår värld, då och nu. Den verklighet, som vi lever i, är den rika mannens hus. Just nu ligger en miljard hungriga mänskor vid de välbärgade ländernas port. Och närmare, vid det finska välståndshusets port har en allt större skara mänskor hamnat permanent, deras liv är beroende av de smulor som faller från det gemensamma bordet.
Berättelsen ställer denna verklighet i det yttersta perspektivet, med döden som motpol. Men den berättas inte, för att vi ska veta, vad som följer efter döden, utan för att vi ska se mänskorna och ordningen i mänskornas hus så blottad, som Gud ser den.
Så föds berättelsens starka moraliska budskap: det här husets gemensamma bord tillhör alla. Men berättelsen är något mera. Den är också en berättelse om Lasaros och den rika mannen. Om två mänskor. Den är en berättelse om mänskorna i detta hus, om mänskor som vi.
På Lasaros plats vid husets port kan jag se en ung kvinna. Hon kommer till diakonimottagningen och bär på fattigdomens skam. Det är förödmjukande, när man måste be om en liten smula som fallit från husets bord, för att få mat åt barnen till veckoslutet och nya skor åt den yngsta.
Vid husets port kan jag se en gammal man som bor ensam, och väntar på att hemtjänsten ska komma. Kanske det innebär att en liten smula mänskligt sällskap faller ner åt honom denna dag.
Jag kan se en skolelev som tar sig genom dagen med hjälp av depressionsmediciner. Han orkar inte tänka på framtiden. Han har lärt sej, att smulor av framgång inte faller ner åt honom. Framgången är reserverad för de aktiva, modiga och sociala.
Vid porten till det finländska rikemanshuset finns många berättelser. Där bor maktlöshet, skam, undergivenhet och trots. Där frågar man: finns det en plats i huset för mig, har jag ett mänskovärde? Är jag bara ett föremål för hjälp och en del av ett socialt problem, som hotar balansen i den offentliga ekonomin? Det är möjligt, att smulor faller från det gemensamma bordet så länge som välståndet ökar: ekonomiskt bidrag, mediciner och vårdtjänster eller arbetskraftsutbildning. De är oumbärliga i denna nöd. Men kvar blir Lasaros ömmaste fråga: Ser man mig som en fullvärdig mänska, vars liv är en helhet, minnen, känslor, inre glädjeämnen, egna drömmar och förhoppningar.
I berättelsen, som ser så som Gud ser, svarar Abraham på just denna fråga. Han tar Lasaros till sig, lyssnar på honom. Då vet Lasaros att han är en fullvärdig mänska.
Inne i huset finns en annan man. En rik man, som anser sig vara gårdens husbonde. Han är en ordentlig medborgare och en välgörenhetsförespråkare, inte en sämre mänska än vem som helst.
Inne i huset på den rika mannens plats kan jag se en framgångsrik man, som vaknar på morgonnatten tyngd av brådska och arbete och planerar en semesterresa till Fjärran Östern. Att det skulle finnas en stund av någonting annat. Där finns en ung man, som köper en märkesplånbok och den nyaste mobiltelefonen för att känna att han är sig själv bland andra mänskor och för att bli accepterad. Inne i huset lever man som man kan, man söker tröst och innehåll genom att konsumera som de andra.
Men i berättelsen går det så för den rika mannen, att han plötsligt står där blottad och tvungen att se, vad livet har varit och är. Med döden som motpol ser allting annorlunda ut. Då urskiljer man, vad som ytterst är viktigt och värdefullt för en mänska.
Den rika mannens del är inte skam eller maktlöshet. Han möts av skräck. Han ser på sitt liv och fylls av brännande ångest, en törst som vatten eller vin inte kan släcka. Han känner igen tomheten.
I berättelsen har den rika mannen inget namn. Han är bara en rik man, ingenting annat.. Han finns till bara genom sin ekonomiska insats, sin konsumtionsförmåga och de njutningar han skaffat sej. Livet har blivit en serie av konsumtionsupplevelser, och mänskan vet inte längre vem hon är. Det är den rika mannens djupaste skräck: har jag varit mig själv inför någon annan? Känner någon mig, har någon varit intresserad av mig? Det är en skräck av inre tomhet och ensamhet. Han ber om att få ens Lasaros till sig, men förgäves.
Jesus´ liknelse är en sorglig berättelse om ett hus, i vars inre och utanför vars port mänskan löper risk att förlora sitt liv. För någon är det de andra som förvägrar honom detta, någon annan förlorar det, för att han tror att han själv kan skaffa sig det. Båda frågar sig till sist detsamma. Det är mänskans grundfråga: Har mitt liv betydelse och värde? Ser andra mänskor mig som den jag är? Bryr någon sig om mig?
Det är frågan om mänskovärdet. Det är inte en principiell sak. Mänskovärdet föds av upplevelsen av att ens eget liv är betydelsefullt. Det föds av att man upplever att man blir behandlad som en like och som värdefull. Att just i mig blir livet som Gud givit förverkligat på ett unikt sätt.
Mänskovärdet förutsätter rättvisa, inte att man förökar välståndet i detta hus, den rika mannens hus, så att flere smulor ska falla vid porten. Tvärtom skakar berättelsen djupt om de samhällets målsättningar som baserar sig på ekonomisk tillväxt, konsumtion och konkurrenskraft. Lasaros får till sist den goda delen, men den goda delen är inte den rika mannens del. Den goda delen kommer av detta att han tas emot som en hel mänska och han ser, att just honom tillhör husets hela arv, det som tillhör en mänska i Guds värld.
Den verklighet, som vi lever i, är det hus, som Jesus berättar om. Jag tänker på hur många sätt mänskorna här väntar på att någon skall se dem ända in i deras inre, se skräcken, tomheten, skammen och maktlösheten, se hennes krossade eller borttappade inre. Se henne såsom mänskan blir sedd i Jesus´ berättelse och behandla henne så som Abraham behandlade Lasaros. Där finns en uppgift för kyrkan och mänskan: att se på mänskan på det viset, försvara och trösta henne och behandla henne så, att mänskan vet att hon är värdefull och accepterad. Så ser Gud mänskan, så tröstar Gud mänskan, så behandlar Gud mänskan. Amen.
Översättning af Gita Lindberg
